PRODUCTIONS
TRIBUTE TO KURT JOOSS’ “GREEN TABLE”
THREE WAYS OF AVERTING THE EVIL EYE
VISUALIZING THE WOMAN I WANT TO BE
DEFLECTING MISFORTUNE AND AVERTING THE EVIL EYE
LIKES DEALER #2
JUMELLES
LIKES DEALER
BARRICADES & LEGACIES:
Chiron in Aries, Recital #3
SHADOWBOXING
HOPE:
Chiron in Aries, Recital #2
TERPSICHORE IN SCORPIO
— DEPOSITION
PROSCENIUM
HOME #2
TILT TO TURN
TRIBUTE
— THE LIBRARY VERSION
WARRIORS:
Chiron in Aries, Recital #1
DRIVE-IN PERFORMANCE
UNCLOUDED DANCES + PENUMBRAL DANCES
URANUS
QUEENS OF THE FAUNS
TRIBUTE
WALK + TALK
DANCE IS ANCIENT
DAD & SON
RIBBON DANCE + 5 DRIFT WORKS
AT THE BOTTOM LEFT CORNER
GOOD GIRLS GO TO HEAVEN, BAD GIRLS GO EVERYWHERE
Previous
Productions
BERLIN: pieces from 2004 to 2013
PARIS: pieces from 1995 to 2003
Press
Reviews
“A ravishing cast of technos sylphides raves in formation, in an extatic and delicate homage to Dominique Bagouet; think Berghain cancan with extreme somatic smarts, and bass resonating all the way to your ribcage.”
“Det är en dramatisk dansföreställning med melankolisk undertext (…). Mot slutet sker det med starka sceniska uttryck, till briljant techno-musik med touch av Berlin, som verkligen gestaltar sårbarhet och djärvhet på egensinnigt vis.”
“Koreografin är djurisk men elegant, frustande och sårbar. ”
“En dans som är öppen och helt naken, om än inte helt bokstavligen, inför det kroppsliga begäret oavsett vilket sammanhang eller vilken tidsepok den verkar befinna sig i. Det är som om Gies vägrar inordna sig i någon kategori utan hela tiden söker sig mot ett utryck som är lika rent som rått.”
“Gies is interested in the interplay of club dance and community, of collective experience and self-forgetfulness. In “Shadowboxing” they become a raver pro toto. The ally of all dancers and all dancing, they pour their complicity into an intense stage action. The audience is ecstatic and still brimming with energy when the performance ends. (...) [DJ Fiedel] and Gies opened one of the toughest doors in the world and gave the Tanzhaus the Berghain magic. Not everyone is that lucky.”
“Lika delar knäpp som frisk, tänk Isadora Duncan till tung technobas, invaggar den antikiserande koreografin tillsammans med den hypnotiska musiken oss i en sällsam konstellation, ömsom vild och hämningslös som Dionysos, ömsom harmonisk och klar som Apollon.”
“Gies skilfully works the entire room, sometimes punkish, sometimes Puckish, locking eyes with everyone. On occasion they seem weightless, at other times a sinewy blur of tattooed flesh. As the techno picks up in pace, the crowd follow this incredible dancer, and the party begins. It’s exciting and unique, part durational performance, part club night.”
“Already after an hour I start to feel tired and I wish I had brought snacks. (...) After another hour, I have stopped focusing on Gies, now they are just one in the crowd, a club visitor among others. A kind of trans-like, euphoric feeling appears, an elevated state where I move without thinking. And when I sit on the floor to take a short break, I see the beauty of the individual bodies’ individual choreography. The difference between club and cultural institution suddenly feels very small.””
“Good Girls Go To Heaven, Bad Girls Go Everywhere is, as literally as can be possible, a work that escapes being presented, or escapes relying on the method of presentation in order to propose and communicate what it is there to propose or communicate. Everything about Bad Girls is focus given to something, for a period of time, and then not anymore.”
“With its organically pure, minimalist idea the solo manages to portray the clearly deliberate, but at the same time say so much more, and not in the least the unexpected.”
“Perhaps it is essentially life that Gies’ energetic solo is all about. Be that as it may - physically intelligent it is. And once again it is at Weld you will experience small-scale works that raise major concerns.”
“Queens of the fauns är danshistoria kommenterad som lust i ett ovanligt dansant samtidsexperiment.”
“När man inte längre behöver bryta mot införstådda traditioner – som Nijinskij gjorde med den klassiska baletten – kan man istället återvända till dem, syna historien mot samtiden. (...) I “Queens of the fauns” är det som om koreografen Frédéric Gies och partnern Elizabeth Ward väcker liv i en mytomspunnen gestalt ur konst- och danshistorien och placerar den i klubbmiljö för att undersöka förståelsen av kroppen, sexualiteten, kontakten och trancen.”
“Gies fångar något av den nattliga världens ickeverbala kommunikation: de små tecknen, kontakten mellan två människor som möts för första gången i ett hav av andra och som skapar en egen liten värld där. När ljusen tänds efter föreställningens slut känns det som om vi alla, för en kort stund, var en del av den världen.”
“Grand jeté blandas med det där bredbenta marscherandet på stället som man ofta ser på Berghains nedre, hårda technogolv. Men ofta blir det tydligt att de båda dansformerna har fler likheter än man kan tro, om än utförda i olika tempo. Armar sträcks upp i eleganta formationer, kroppar tänjs och utmanas.”
“Dansen upprättar istället en plats där lust och begär går i fler än en riktning.”
“Vaslav Nijinskijs En fauns eftermiddag (L’Après-midi d’un faune) var banbrytande vid premiären 1912, men var just en sådan sexuellt laddad skildring av jakt och byte. När dansarna Frédéric Gies och Elizabeth Ward går i dialog med denna danshistoriska milstolpe lyckas de uppnå något så ovanligt som fullkomlig jämställdhet. ”